Barn.
För då har man tydligen inte rätt till sina åsikter om barn.
Självklart förstår jag att jag inte kan förstå till hundra procent hur det är att ha barn.
Men hallå VI är inga puckon vi som inte har barn! Jag har empati, jag har inlevelseförmåga.
Många är det som tror sig veta hur det är när ens barn dör. Men där har jag verkligen ingen aning. Däremot är det okej att leva sig in i och känna empati med någon som förlorat en anhörig.
Men att ha åsikter om barnuppfostran, hur barn är och hur man tror det kan vara att vara förälder. Nej, det där oftast inte okej. Inte alls.
Jag går inte runt och tror att det är en dans på rosor, att alla regler/förhållningssätt jag pratat om innan alltid går att följa, att man som förälder alltid klarar av att säga NEJ.
Men jag måste ju ha en tanke kring hur jag vill vara om jag blir förälder, eller?
Jag vet att jag och min man är helt överens om att inte ge ett eventuellt barn hamburgare och pomfritt från snabbmatskedjor!
Helst aldrig, fast det inser vi ju att någon gång kommer det hända, men vi skulle ALDRIG ge en tvååring sådan mat. Det bara är så.
Vi hoppas att vi redan från början skall klara av att säga nej och att ett nej alltid är ett nej. Kommer vi misslyckas på den punkten? Ja troligen. Men vi har ju pratat igenom saken, så vi inte står där sedan som föräldrar och inte har en aning om vad den andre tycker och tänker.
Varför nu detta?
Jo jag har läst två "artiklar", den ena handlade om barnuppfostran och den andra om kläder.
Den första om uppfostran var skriven av en kvinna som ansåg att som förälder bör man sätta gränser, säga nej, visa vad som är rätt och fel. "Begränsa" sitt barn kanske någon skulle säga. Det var en välskriven mycket bra artikel.
I hennes soffa hade framför hennes barn nämligen suttit ett barn på sex år som var på besök och sagt om sin mamma, att hon var en fittmamma och att hon skulle dö.
Var på denna kvinna sa åt barnet på skarpen, medans barnets mamma urskuldande sa men han menade det ju inte.
Hennes fråga blev vad händer med detta barn? Om barnet inte får lära sig visa respekt?
Jag vill självklart aldrig tillbaka till tiden då aga var okej. Men jag vill gärna tillbaka till tiden då föräldrar var föräldrar som uppfostrade sina barn.
För jag vill inte leva i en värld utan respekt.
Jag vet många fantastiska föräldrar som gör allt de kan för att lära sina barn vad som är ett okej beteende och vad som inte är det. Heja er!!!
Det blir långt detta. Men den andra handlade om en mamma som valt att vad gäller kläder är det enda viktiga att de är gjorda med så lite gifter och skit som möjligt och under sjysta förhållanden samt att de är praktiska.
Ja men där håller jag med henne. Håller faktiskt i sak med henne sedan också. Att det inte skall spela någon roll om en flicka är klädd i blå skor, jeans och grå boddy.
För det borde inte spela någon roll vilken färg ett barn har på sina kläder.
MEN ja här kommer mitt men...
Jag är inte så säker på att ett barn som vet att det är en pojke mår bra av att ständigt höra vuxna fråga mamman om det är en flicka, eller höra men vilken söt liten tjej.
Men det får jag kanske skriva om en annan gång.